...222; Flinders Ranges del 3: Med hjärtat i halsgropen...
Äventyrsutflykt nummer 2 skulle starta klockan 15...
Lunch och liten vilostund stod på schemat innan dess.
Lyckades peta i mig lite ost, bröd, tomater och dukkah. Hade liksom ingen aptit.
En öl slank dock ner utan problem.
Den betraktade jag som lugnande medicin och medusin ska man inte slarva med!
Lyckades slumra till en liten, liten stund men allt för snart var klockan halv tre och det började dra ihop sig!
Flera gånger hade jag bestämt mig, sagt till mig själv;
"Jag gör det INTE!"
"Varför, i all världen, ska jag utsätta mig för detta?"
"Micke får helt enkelt åka solokvist."
"Varsågod, ta kameran och knäpp riktigt många bilder så deltar jag på distans!"
Några gånger hade jag, i rättvisans namn, försökt att peppa mig själ; "Kom igen, klart du ska!" "Just do it!"
Den som känner mig vet att jag är flygrädd. På riktigt; ruskigt rädd. Inför varje flygning är jag beredd på det värsta. Hör varje liten förändring ifrån motorerna. Mumlar mitt mantra flera minuter vid start och landning. Tar farväl. Ändå utsätter jag mig för denna psykiska påfrestning. För att jag inte vill fastna i "jag vågar inte". För att inte låta rädslan styra.
Jag vet, förnuftsmässigt, att det är ett av dom säkraste transportsätten. Att risken att störta är, i det närmaste, obefintlig. Jag VET det.
Men. Det. Hjälper. Inte.
Vi (d v s maken; min Co-pilot...) hade förbokat en...
Just det; en "Scenic Flight"!
Tjugo minuter i den allra minsta och bräckligaste av flygfarkoster!
På reklambilderna jag, i terapeutiskt syfte, spanat in såg såväl pilot som passagerare galet glada och nöjda ut.
Tror jag det; jag kan väl också smajla upp mig om jag får ordentligt betalt...
In i det sista var jag osäker på om jag skulle våga.
När vi kom fram till den lilla, lilla, pyttepluttiga flygplatsen och jag fick se planet höll jag på att smälla av!
Har aldrig funnits på min världskarta att jag frivilligt skulle kliva in i något så miniatyraktigt!
Något som ser så...leksaksaktigt ut!
Gulp!
Fyra personer får plats i Cessnan. Normalt sett skulle både Micke och jag suttit bak och piloten fram, vid spakarna. Men den ena av de två unga männen, i likadana khakifärgade chinos och blåa skjortor samt pilotglasögon, förklarade att han skulle sitta bak med mig för den andra khaki/blåklädda grabben skulle få öva sig vid spakarna..
ÖVA??!!??
Fast sedan fattade jag det hela; även han var pilot och med många timmar vid spakarna. Hade bara inte flugit så länge vid just Wilpena Pound. Så det blev två stycken, svenska, co-pilots på högersidan och två riktiga pilots, av aussie-typ, på vänstersidan.
Så for vi; upp i det blå!
Vi flög på cirka 1500 meters höjd, i ungefär 180 km/h och kommunicerade med varandra via headsets med mikrofon. Ben, som satt bredvid mig, guidade oss och berättade om de olika raviner, bergstoppar och områden vi flög över.
Jag skulle dock inte kunna redogöra för ett endaste ord av vad han sa, inte ens om jag fick en miljon.
Men jag blundade inte i alla fall!
Ser ut som på lägereldarnas och sagornas tid...
Man var tvungen att ha mikrofonen nästan inne i munnen för att det man sa skulle kunna höras.
Jag hade också det. Till en början.
Sedan märkte jag att alla mina små ljud; "OOOooohh", "Herreguduuud", Ooohshiiittt" gick rakt in i öronen på de andra, fast jag nästan bara andades fram dem... Micken fick bo lite längre från munnen resten av turen.
Nere på marken är 180 km/h en riktigt snabb fart; man skulle verkligen få känslan av att flyga fram!
I luften däremot kändes det som om vi knappt kom framåt. Skumt!
Titta, där nere är den lilla, lilla, korta start- och landningsbanan.. Tjugo minuter går snabbt när man har roligt...
Precis så här oerhört stolt, nöjd och glad ser man ut när man gjort det man aldrig trodde man skulle våga!
Ben-the-guiding-pilot ser också väldigt glad ut. Förmodligen för att han insåg att även han överlevt flygturen, trots konstiga ljud i öronen, svettiga handavtryck på höger byxben och möjligen några små blåmärken...
Jag ber, återigen, tusen gånger om ursäkt för detta och tackar för att du fattade att jag behövde hålla handen lite nu och då!
Piloten och "The Co-Pilots"!
Wiiihhhooo. I. Just. Did. It!!!
Vi tackade för oss och for tillbaks till hotellet, vi skulle nätt och jämnt hinna med Happy Hour-timmen...
Redan klockan 17 var det nämligen dags för nästa utflykt. Den hade vi impulsbokat på fredagskvällen.
Ingen latmans-semester det här inte...
Vad vi gjorde då kommer del 4 att förtälja...
No Worries/Titti-the-co-pilot
Underbara du, inte nog med att du vågade du fotograferade och berättade för oss hur det var också. Ett sånt plan skulle vi kanske kunna flyga nu när Alf inte får flyga de vanliga "smittoriskplanen" men jag tvivlar att vi kommer så långt då.
Jag ser fram mot nästa äventyr. Kram