...287; Resan hem...

Tisdagen, och allra sista dagen i Landet Långt Bort, försvann i ett huj!
Micke lämnade tillbaks bilen, vi packade...och packade om...
Alla dom där flaskorna med vin, inköpta under olika besök i vindistrikten Barossa Valley, Adelaide Hills och McLaren Vale, som vi helt enkelt inte hunnit dricka upp ville vi ju naturligtvis ha med hem till Svedala.
För att få plats med dom i våra redan knökfulla väskor var det läge med en omprioritering...
Ett par kassa jeans, inköpta för inga pengar alls på lågpriskedjan K-Mart, sorterades bort. Likaså några par ballerinaskor av icke förnämlig kvalité samt ett gäng klädesplagg som ändå sjöng på sista versen och, voilá, 10 flaskor vin rullades in i tröjor och fördelades på de 7 resväskorna.
 
Sista middagen intogs på "Gaucho´s", en fin-fin argentinsk restaurang på Gouger Street alldeles nära Adelaide´s stora och förnämliga saluhall; Central Market.
Bra avslutning, speciellt med tanke på att det var den första restaurangen jag var på vid mitt premiär-besök i Adelaide; när vi bodde i Indien och 2012 åkte på 3 veckors jul- och nyårs semester till just Australien, och föga anade att vi två år senare skulle bo i Landet Långt Bort, och just i Adelaide.
Kul att avsluta där man började; cirkeln var sluten... och maten och vinet smakade finemang!
På onsdagsmorgonen packade vi in oss, och allt bagage, i en stor-taxi och for så till Adelaide Airport. Resan hem gick, av olika randiga och rutiga skäl, via Singapore istället för den betydligt snabbare vägen via Dubai.
Bye, bye Straya! Hello Sweden, here we come!!!
Ett drygt 8 timmar långt stop i Singapore gjorde att vi hann med en taxiresa in till stan; allt bagage var incheckat hela vägen så vi behövde bara släpa på våra handbagage, och ännu ett besök på anrika Raffles Hotel (vi var i Singapore på semester, från Delhi, i augusti 2011) med dess berömda Long Bar och drinken Singapore Sling...
This is my cup of tea; sobert men inte vräkigt, lyxigt men inte skrytigt samt en doft av en svunnen era och kolonial elegans i all sin enkelhet!
För att slippa besök av fåglar och deras olika efterlämningar i form av fjädrar och fågelskit, är nästan hela Raffles inslaget i nät. Inget som stör över huvud taget, förutom när man vill ta vissa kort förstås... Men man får ta det onda med det goda!
Storyn bakom Singapore Sling; Raffles var samlinsplats för den tidens överklass, i första hand de brittiska kolonisatörerna. Dessa gentlemen drack sin malariaprofylax i form av Gin&Tonic, eller kanske en whiskey, efter dagens koloniala slit och släp medan det ansågs högst ofint och rent av chockerande ifall en lady av klass och börd skulle sippa på något annat än fruktjuice eller kanske ett glas is-thé..
Bartendern Ngam Tong Boon led av att se damer i sådan nöd, ty även de hade kanske haft en dag fylld med kolonialt slit & släp; läxat upp maider och nannys samt deltagit i ett eller annat välgörenhetsevenemang som sugit musten ur dem...
A drink in disguise; fruktjuice bara till utseendet...Singapore Sling!
Drinken är inget jag rekommenderar såvida man inte är överförtjust i sötsliskigheter, men det är nästan ett helgerån att besöka Long Bar utan att beställa och pröva, åtminstone 1 Sling...
Vid vårt besök på detta etablissemang i augusti 2011 drack vi varsin och tyckte inte de var goda. Denna gången provade vi varianterna Singapore Spring respektive Singapore Summer och konstaterade att även dessa fruktjuicer var oerhört sliskiga; stackars de fina brittiska damerna som var tvungna att genomlida detta dag ut och dag in, när det finns svalt vitt vin och krispiga G&T´s med viss beska och bett i!
 
I säckvävspåsen är det jordnötter med skal på och dessa, skalen alltså, förväntas man helt sonika fösa ner på golvet; allt i tidsenlig anda ty anno dazumal sopades dessa strax upp av tjänare och passopper som diskret såg till att ladysarna och gentlemännen kunde leva i högönsklig välmåga utan att behöva bekymra sig om sådana trivialiteter... det var tider det...eller inte...
Ungefär mitt i natten skulle vår flight mot Helsingfors lyfta, då var vi rejält trötta och önskade inget högre än att få gå ombord och sooooova så många som möjligt av de drygt 11 timmar flygningen skulle ta...
När vi stod vid gaten annonserade dom ut att planet var försenat på grund av vissa tekniska problem.
Inget eder något flygrädda luxurywife tyckte om att höra kan jag tala om!
När jag tittade ut genom de stora glasväggarna såg jag en brandbil komma åkandes i full careta och ut hoppade räddningstjänstpersonal i silverfärgade dräkter, med brandslangar och skumsläckare i högsta hugg!
 
"Ehhh, excuse me; what´s going on, what´s wrong?"
"No problem, maa´m; just a leak so they are re-fueling the aircraft, no problem."
 
Två brandbilar till dök upp, med blåljus som så vackert speglades i den regn- och bränslevåta asfalten...
Alltså...en läcka, vadå, hål i bränsletanken då eller? Hål i planet?!
Så mitt över någonstans, i kolsvarta natten, på 10 000 meters höjd skulle även det nypåfyllda bränslet kanske ha läckt ut och tagit slut...then what?
Min magkänsla sa; högt och tydligt, "gå inte på det planet; detta kommer inte sluta väl!"
Plötsligt kom en skylift och stora bagage-luckan öppnades och två resväskor plockades ut och forslades iväg...
"Ehhh, excuse me; why are they taking out those suitcases?"
"No problem maa´m, just two passengers not flying with us tonight, no problem."
 
Detta kändes på intet sätt bra!
Vad visste dessa två personer som inte jag fått reda på?
 
Jag stirrade stint in i cockpit och såg piloten och andrestyrman gå igenom sina checklistor och dom såg rätt coola och oberörda ut.
Ett stycke svensk luxurywife av bästa kvalisort började lugna ner sig lite grann...
Ända tills en man i ilsket röd säkerhetsväst klev in till dom, pratade en lång stund och skakade sedan länge och väl hand med dessa två som strax skulle ha mitt liv i sina händer...
"Tack för den här tiden, det har varit trevligt att fått lära känna er lite grann. Lycka till på sista flighten. Låt oss be en bön tillsammans..." 
Ja, ungefär så inbillade sig min trötta och uppskrämda hjärna att samtalet föregick handskakningen...
Åh, Herre Gud, jag kommer aldrig komma levandes hem, det här blir det sista jag gör i detta livet...
 
Drygt en och en halv timme försenade klev jag ändå ombord, mot bättre vetande och tvärtemot min magkänsla, tackade nej till mat, tackade ja till ett glas med alkoholhaltigt innehåll och....somnade. Sov som en stock nästan hela vägen, vaknade i tid till frukost och landningen i ett soligt Helsingfors.
Vi hade missat vår anslutning till Stockholm men bivit ombokade en timme senare och tjipp-tjopp landade vi i kära gamla Svedala som dagen till ära bjöd på snöblandat regn, dimma och cirka 4 plusgrader...
...men vad gjorde väl det?
Vi var ju... HEMMA!!!
Livs levande dessutom och inte ens en enda borttappad väska!
Tiddelipom & Tiddelipej!
 
No Worries/Titti
 
 
 

...285; Ciao Adelaide...

Väder och klimat i South Australia sägs likna det runt medelhavet.
På vår sista söndagspromenad fick vi verkligen bevis på att det stämmer.
Förutom dignande citron- och apelsinträd, som gjorde mig alldeles knollrig av lycka, så blev mötet i parken det som verkligen satte pricken över i:et...
I godan ro spankulerade vi genom Victoria Park, njöt av det vackra höstvädret och plötsligt var vi verkligen i medelhavsregionen!
För vad skådade mitt norra öga...?
Kunde det vara möjligt?
Stege lutad mot träd, presenning på marken, karaktäristisk form på både blad och...
Jo men visst; en olivlund! 
Hur som haver; Adelaide goes Toscana!
Bara så där, mitt en innerstadspark. I Landet Långt Bort...
Och skörden i full gång!
Hela bilden, och känslan, blev komplett när en liten, alldeles tvättäkta, italiensk farbror plötsligt dök upp!
Han klättrade så raskt uppför stegen och med sin skörde-pinne började han ruska ner oliver så att det stod härliga till...
En liten pratstund fick vi oss, på en blandning av engelska och italienska....
Bland annat berättade han att han emigrerade till Australien för femtio år sedan och kände sig lika mycket som en aussie som en italiano... Oliverna blev antingen inlagda eller pressade till olja och vi fick ett erbjudande som var oerhört svårt att motstå; stort krus med inlagda godingar... men i våra 7 fullpackade resväskor så fanns det inte plats för en endaste lite olivkärna... Tyvärr!
Ciao e buon viaggio! Farbror Giovanni vinkade hejdå och önskade oss en trevlig resa...
Hejdå sa vi till honom, och önskade en god skörd, innan vi gick vidare på vår medelhavspromenad...
 
En sådan ljuvlig sista söndag vi fick i Adelaide!
Ner i minnesburken - för resten av livet!
Ciao Adelaide.
 
No Worries/Titti

...278; Alice Springs, Kata Tjuta & Uluru, del 1...

Om jag inte missminner mig skrev jag i förra inlägget att vi skulle åka på "glamping", d v s camping med en touch av glamour...
Var jag hade fått det ifrån vete bara gudarna och jag tar härmed tillbaks varenda bokstav!
 
Det vi varit iväg på måste varit den mest oglamorösa outback-camping som någonsin anordnats.
Men oj vad jag är glad för det, för fy fabian vad häftigt, coolt, svettigt, dammigt, smutsigt, ansträngande och fantastiskt hela äventyret har varit!
The Real Thing!
Håll i hatten för jag har ännu inte lärt mig att göra en bra historia kort...
 
Landade in i Alice Springs i onsdags eftermiddag efter en 2 timmars flight från Adelaide och ägnade en god stund åt att handla kläder och toalettartiklar åt Micke för hans väska var inte med på planet...
Den skulle anlända nästa förmiddag men då skulle vi ju befinna oss ute i bushen. Som tur var hade han jackan i handbagaget och sina ingådda vandrarkängor på fötterna...
Vi bodde på motell "Diplomat" som ligger centralt i den lilla staden mitt i ingenstans, där cirka 27 000 månniskor har sitt liv och leverne; bland annat RFDS - Royal Flying Doctor Service.
Ni kommer väl ihåg TV-serien; dramadokumentären, jag tyckte den var både bra, fascinerande och spännande! 
Vi gick och anmälde oss på arrangörernas kontor, skrev under några ansvarsbefriande papper och fick lite information sådär i största allmänhet...
Bland annat fick vi reda på att upphämtning skulle ske vid motellet nästa morgon.
05.15...vilket vi väl kanske inte riktigt hade räknat med... men morgonstund har ju guld i mund. Typ.
 
Gruppen bestod av 21 personer från Kina, Taiwan, Hong Kong, USA, Belgien, Australien, UK och Sverige samt vår chaufför/guide/kock Mark - född och uppvuxen i The Outback.
Det hela började med att vi, efter att precis ha kommit ut ur stan, fick vända om för att den något äldre damen, söta miss Cho från Hong Kong, hade glömt sin mobiltelefon på sitt hotellrum.
Eller tappat den någonstans för hon återkom till bussen i oförrättat ärende... Stackar´n, trist start för henne!
 
Denna första dag skulle vi besöka Kings Canyon för lite vandring men först blev det ett kort toalett-och-sträcka-på-benen-och-tanka-bussen-stopp vid Mount Ebenezer Roadhouse som låg några timmars bussresa från Alice Springs, vid en väg och för övrigt ungefär...ingenting. Så där som det är om man befinner sig i The Outback.
Med trettio grader i skuggan och grym träningsvärk (efter ogräsrensning) i benen bestämde jag mig för att inte hänga med uppför "Heart-attack hill" och gå längst uppe på krönet runt Kings Canyon utan ta den lättare, men lika varma, promenaden in i ravinen i stället. Vinkade av de som stretade på uppåt, bl a Micke, och så gick vi några stycken på ravin-promenix i stället. Sista kvinna uppför berget var Miss Cho, utan sin mobil men med ett gott humör.
 
 
 
 
När vi alla var återsamlade så var vi inte riktigt det...
Var fanns Miss Cho? Ingen som visste; jag och några med mig hade ju sett henne kliva uppför berget om än något på efterkälken men den gruppen hade inte sett till henne under hela krönet-vandringen...och vi ravin-promenerare hade inte heller sett röken av damen från Hong Kong...
Efter en lång stunds väntan blev vi lite oroliga...Mark fick knata upp på berget igen och någon annan begav sig in i ravinen, där hon; tack och lov, återfanns vid både gott mod och god hälsa!
Hon hade tydligen ångrat sig och klättrat ner igen men vi som gått in i ravinen, stannat på utsiktsplatsen och sedan i sakta mak gått tillbaks hade inte sett henne; och någon annan väg fanns inte.
Nå väl, det hela slutade lyckligt men är och förblir ett mysterium.
 
Gjorde ytterligare ett stopp innan vi var framme vid vårt nattläger, närmare bestämt vid Curtin Springs Cattle Station som är en boskapsranch till ytan lika stor som hela London!
Hela London!!! Galet och ofattbart!
Dessutom fanns där toaletter; Mark upplyste oss om att det här var sista chansen till vattenklosett innan nästa dags förmiddag, så då passade vi på hela gänget! Möjlighet att införskaffa öl och vin fanns också, för förutom boskap så driver ägarfamiljen även enda puben/restaurangen/bensinstationen på mils avstånd, samt en camping.
Där skulle vi dock inte vi bo för vi skulle ju sova i bushen...
Innan vi kunde satte upp campen och äta middag vid lägerelden måste vi ju ha ved...
Bussen skumpade rakt ut i ingenstans och vi hjälptes alla åt att bryta pinnar, grenar och stockar från döda träd alltmedan skymningen föll och det lilla uns av glamourkänsla som möjligen fanns kvar försvann tillsammans med den nedåtgående australiska outback-solens sista strålar...
Våra swags, som är tunga canvas-säckar med en 2 cm tunn madrass i, fick lastas av transportkärrans tak, och hivas in i bussens mittgång, för där på taket skulle veden surras fast. I det stora byltet mellan buss och kärra fanns våra sovsäckar som stoppas in i swagen... blev rätt trångt i vår buss som för övrigt troligen byggdes någon gång 1962 och vars säten inte bytts sedan dess... just say´in!
Efter ytterligare en stunds åkande och skumpande på röd sandväg kom vi fram, då var det kolsvart ute och fick- och pannlampor åkte fram ur packningarna; lägerelden tändes och järngrytor ställdes på glöden, de ihoprullade swagsen placerades ut runt elden och vi njöt av Marks goda Chili con carne med grönsaksgryta och ris till. samt av lite nyinförskaffade drycker från Curtin Springs Cattle Station...
Så värda det efter promenader, krön-vandringar, Cho-letande, vedsamlande och 700 km´s bussåkande - det är sant; vi åkte 700 km denna första dag!
 
Innan alla rullade ut sina swags och förberedde sig på en natt under stjärnhimlen berättade Mark att nästa morgon var det "rise and shine" redan "stupid ´o ´clock"...
Vilket på outbackiska betydde ungefär 04.45... Zzzzzz...
 
Glamping-livet........
 
No Worries/Titti
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg