...202; Rump-chock!...

Ja, en rump-chock är precis vad som idag drabbat förorten här i Landet Långt Bort!
 
Brukar ju ge braskande rubriker i skvallerpressen om någon celebritet, iklädd kort (glitter)fodral,  kliver i eller ur en limousine med sina långa slanka Hollywoodben och "råkar" ha glömt underbrallorna hemma i byrålådan...
Då står det "RUMP-CHOCK" med fet stil i dom där blaskorna som vi alla aldrig köper, men gärna läser i väntrummet...
Nu är ju jag varken celebritet eller frekvent limousineåkare. Inte är spirorna sådär riktigt slanka och långa heller. Dessutom har jag väldigt bra minne gällande tros-påklädnad...
Så...???
 
Det inhandlades ju cyklar till det Sahlbergska Down Under-hushållet någon gång...för väldigt länge sedan; i början av oktober eller så.
Efter den första gemensamma cykelturen har min hoj stått parkerad i garaget.
Jag har tänkt på den, ganska ofta till och med; kastat en blick på den varje gång jag satt mig i bilen och skämts lite grann.
Så onödigt inköp, eller åtminstone outnyttjat inköp.
 
Men, men.. jag har prioriterat mina promenader och mina ganska så ofrekventa löppass.
"Stranden framför allt" är ju mitt nya valspråk.
 
Döm om min förvåning när jag i går morse plötsligt kände en helt obetvinglig lust att trampa pedaler; att cykla!
Sagt och gjort; fram med hjälmen och ut i garaget.
Pyspunka!
Så klart, det var väl inte helt oväntat; i brist på kärlek och omvårdnad har den stått där och gråtit ur sig all luft...
 
Blev en powerwalk igår, bara tanken på att mickla med små ventiler och gummipluppar gjorde att lusten rann av mig.
Nämnde dock för maken igår kväll hur nära det varit att en cykeltur blivit av.
"Så här nära.", sa jag och måttade 3 centimeter mellan tumme och pekfinger.
 
I morse var cykeln nypumpad; bägge däcken stinna av luft!
 
 
 
 
 
 
Tänk, jag hade nästan glömt bort hur härligt det är att "bajka"!
I över en timme var jag ute.
Cykel- och gångvägen går längs med stranden och havet; i bland riktigt nära och ibland med strandvegetation emellan.
 
 Förvirrade in mig bland villakvarter som såg ut att vara tagna direkt ur "Desperate Houswifes", men trasslade mig ut igen. Gatan hette, passande nog, "One and All Drive" och gick bara runt, runt...
 
 
 
 Fåglarna kvittrade och det luktade kryddigt, grönt och solsken!
 
 
 Men hallå!
Rump-chocken då!!!?
 
Sätt er själva på en stenhård sadel efter 7 månaders uppehåll och trampa frenetiskt i över 1 timme.
Både jag och rumpan var i chock efter debarkering av nämnda sadel.
Aj aj aj... Oj oj oj...
 
Det som inte dödar, det härdar; och ont skall med ont fördrivas.
På`t igen ba`!
Chocka rumpan!
Ska bara sova lite på saken (baken) först...
 
No Worries/Titti
 
 
0 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Adelaide, Australien, Australien blogg, Blogg Australien, Desperate housewifes, cykling, rumpchock

...201; Delfiner!...

Mina favoritdjur är tigrar, koalor och... delfiner.
När jag tänker på det kan jag själv tycka att det låter både schizofrent och motsägelsefullt.
Det får vara hur det vill med den saken och mitt psyke är inte det som skall beskrivas eller analyseras denna gång!
 
Vad jag vill berätta är att vi i söndags  tog oss 10 minuter med bilen, till "inre hamnen"; Port Adelaide, för att åka på Delfin-kryssning.
En två timmars tur på "vår" flod, Torrens, för att spana på något så ovanligt som vilda flasknosdelfiner.
Det ovanliga med just de här sötnosarna är att de lever i vattnet; nej fel där, att de lever i vattnet är högst vanligt och för dem livsnödvändigt; men att de lever i vatten vid en storstad; det är väldigt sällsynt!
 
Riktigt aprilväder ute; sol och regnmoln huller om buller, varmt i lä och isande kallt i lovart.
Jeans, gympadojor och tjocka jackor var det som gällde.
Man har väl varit på fotografisk naturexpedition förr...
 
Åhhhh!
 
 
 
 
Man blir liksom lite sprallig och uppspelt när dom bryter vattenytan, lätt att slinta med fingret på avtryckarknappen...  En eller två mikrosekunder senare har dom dykt ner igen!
 
 
Ungefär 40 vilda delfiner såg vi...inte!
Men det är så många som lever där; denna söndag var det två, tre stycken som jobbade detta helgpass för att vi skulle känna att vi fått valuta för pengarna och nöjda kliva i land igen!
 
Såg ju en hel del annat förstås; båtar, byggnader, kranar, containers, sjömärken...
 
("no smoking" ombord på oljetankern!)
 
 
 
 
Det är häftigt med hamnar, precis som med tågstationer och flygplatser; mycket som försiggår och en väldans massa logostik. Saker och ting i kolossalformat, lite ruffigt och slitet; utsatt för naturens och vädrets makter.
Me like!
 
 
 
 
 
 
Gissa vilka som satt utomhus, längst fram i fören, alla 120 minutrarna?!
Även om timme nummer två tillbringades i motvind och skugga från såväl solen som delfiner...
Alla andra kurade inomhus, men så var de klädda i shorts, t-shirts och flip-flops också.
Orutinerat naturexpeditions-beteende!
 
Härligt att känna fast mark under fötterna igen, känna aprilsolen värma frusna svenska kroppar...
 
Dessutom hade ju allt "expeditionerande" till sjöss gjort oss ohemult hungriga; sjön suger ju som bekant.
Lyllos oss att det låg ett litet mysigt pannkaks-cafe alldeles i närheten!
 
 
Jag vet några som bokat in sig på CSA; Casa Sahlberg Australia, i november...
Vad säger ni, visst vill ni åka på naturfotografisk expedition?!
Det blir pannkakor efteråt, I promise!
 
Oh, höll jag alldeles på att glömma; trollsländor är också med på favoritlistan.
Jösses, vilken blandning.
 
No Worries/Titti
2 kommentarer
publicerat i Allmänt
Taggar: Adelaide, Australien, Australien blogg, Blogg Australien, delfiner

...200; ANZAC Day; Lest we forget...

Anzac Day, den 25 april, är en nationell helgdag och en av de viktigaste röda dagarna här i Landet Långt Bort.
Samt i Nya Zeeland, Niue, Cooköarna, Samoa och Tonga.
Anzac står för Australian and New Zeeland Army Corps.
Man hedrar, och minns, de som stridit och tjänat; de som nu strider och tjänar, sitt land inom ramen för Anzac-styrkorna; vilket krig, vilken konflikt eller fredsbevarande operation det än månde vara.
 
25 april 1915 var det datum då Anzactrupperna landsteg vid Slaget om Gallipoli.
Ett oerhört blodigt slag, med bland annat 60 %-iga förluster på båda sidor, slaget ledde till Ottomansk seger.
Omkring 60 000 australiensare och 18 000 nyzeeländare miste livet.
I år är det 100-års "jubileum".
 
 
Dagen inleds med "Dawn Service"; minnesceremoni vid soluppgången, nedläggning av kransar och tal vid minnesmärken.
Därefter högtidshålls dagen med marscher, militära parader och speciella måltider. Alla idrottsevenemang inleds med tapto, flagghissnig, nationalsång och en tyst minut.
Ledordet är "Lest we forget".
 
Dessutom finns en särskild kaka för tillfället; Anzac Biscuit.
En havrekaka som, förutom havregryn, innehåller mjöl, sirap, kokosflingor, socker, smör, bikarbonat och kokhett vatten.
Historien förtäljer att kakan bakades av soldatfruarna och skeppades över världshaven till de stridande förbanden.
Ingredienserna var noga utvalda för att tåla de långa transporterna.
En annan, och kanske mer trolig version, är att havrekakorna bakades och såldes vid galor, fester och publika tillställningar såsom parader; förtjänsten av kakförsäljningen gick direkt in i krigskassan.
 
Idag kan man köpa dessa biscuits närsomhelst och i vilken mataffär eller bageri som helst och så klart i anslutning till ceremonier på just Anzac day.
Del av förtjänsten går numera till militära veteranföreningar både i Australien (RSL; Returned and Services League of Australia) och i Nya Zeeland (RSA; Royal new Zeeland Returned and Services Association).
 
Namnet Anzac är för övrigt skyddat av australisk lag och får inte användas utan tillstånd från "Minister of Veteran Affairs".
Med undantag för just Anzac Biscuits; så länge man håller sig någorlunda till originalreceptet och marknadsför dem som just biscuits och inte som cookies!
 
Jag tackar ödmjukast såväl Wikipedia som Government of Australia för information och klarläggande av detaljer!
 
 Inget man måste lägga på minnet, men ganska intressant ändå tycker jag. 
Vem vet; en vacker dag kanske frågor kring just denna dag dyker upp som en "plupp"-fråga under pågående Trivial Pursuit-omgång...
 
En naturlig följdfråga då...
Klev vi upp klockan fem i går morse och bevistade Dawn Service, vid minnesmärket borta vid piren här i Semaphore?
"Eh,... och bilen går bra...?"
 
 
Antingen kan vi skylla på att vi inte är australiensare och följaktligen inte hade något där att göra; ville inte stjäla plats, eller så är klockan 06 helt enkelt inte en bra tid för oss att kliva upp på just en lördagsmorgon...
The choice is yours...
 
Däremot gick vi dit mitt på dagen igår och kunde ta några fina foton, vilket vi inte skulle kunnat göra, med alla tusentals människor som klivit upp i ottan, om vi varit där vid solens uppgång...
 
 
 
 
 
 
Lest we forget.
 
No Worries/Titti
 
 
Visa fler inlägg