...98; bad...

'Har du badat ännu?', frågade min kanadensiska moster.
Eftersom hon är min väldigt svenska mammas syster så är hon ju inte kanadensiska på riktigt, bara så gott som eftersom hon bott i Kanada nästan så länge jag kan minnas...
Hur som haver; svaret på frågan är nej, inte ännu.

Är visserligen i vattenbrynet och sprätter omkring lite nu och då, men har blivit max till knähöjd..
Ljummet till halva vaden och därefter betydligt svalare.
Dessutom tycker jag att det är så många märkliga, och färggranna, 'slem-varelser' som bor därute, i det blå..

Tills idag.
När jag hade gått drygt en halvtimme, åt vänster; långt förbi vågbrytaren började lunch-hungern gnaga i min kropp och jag vände om.
Tidvattnet var på väg ut, men ännu var det inte vattenfritt ända ut till stenpiren.
Precis i änden av stenbumlingarna såg jag några som inte bekymrade sig nämnvärt om grön-, orange- eller vinrödpricka och fläckiga dallringar havsvarelser...

Tre sälar som lekte och plaskade av hjärtans lust!
Jag ville naturligtvis ha bättre kort. Närmre.
Var ganska övertygad om att de inte tänkte komma till mig, så det var bara till att placera flip-flopsen (och den lilla plastpåsen med snäckor...) på sanden och vada ut...
Dom var berget och jag Muhammed...

Närmre och närmre...steg för steg...

Till slut var jag i upp till mitten av låren.
Jeansshortsen slutade någonstans där, men lite till!

Solhatten blåste av och guppade sakta iväg, jag var kanske 3 meter ifrån Sigge Säl. Han brydde sig inte ett dugg om den tvåbenta varelsen som närmade sig.
Fantastiskt att de är på så grunt vatten, och inte störs det allra minsta!
Så, Moster Sonja; nästan har jag badat. Visserligen väldigt påklätt och sedesamt, men det tar sig. Det tar sig!
Hiva dit några delfiner och inget skulle hindra mig från att komma 'up close'.
Varken shorts eller ivägblåst solhatt!

Hur det gick med hatten?
Den fiskade jag upp, nytvättad!

No Worries/Titti

...97; I Sea a Star...

Liten onsdagsrapport från den australiska förorten...
Mycket bättre väder idag; stormen och den efterföljande blåsten har dragit förbi och är ett minne blott.
Redan tre dagar sedan vi kom hem från Nya Zealand, tiden går fortare här på något vis...

Tvätten är tvättad, golven dammsugna och en del av strykningen avklarad...
Suck, ett slit att vara hemmafru!

Dock har dagen idag mest bestått av trevligheter.
Allra först en härlig en-timmes promenad längs både gångväg och strand.
Tog en liknande sväng igår och lyckades utöka snäcksamlingen lite grann...




Har aldrig riktigt tänkt på att det heter 'sjösträrna' på svenska men 'starfish' på engelska.
Borde ju rimligtvis heta 'seastar'...
I Sea a Star.... 

Sedan fika och 'catch-up' prat med min svenska vän Ingrid, därefter besök på  'LaLeeCo Skin & Beauty'. Ögonfrans-och brynfärgning.
Sommaren står ju och stampar runt hörnet så lite extra piffning skadar ju inte...
Trettio dollar fattigare och tjugo minuter senare är fransarna svarta och brynen brunare.
Come on, summer; I'm ready!

(Kommer aldrig glömma den gången maken var på mässa i Paris och jag skulle flyga ner och sammanstråla med honom för ytterligare några dagar tillsammans i Frankrike.
Kvällen innan avfärd hade jag och yngsta dottern 'skönhetsdag' hemma i Norrtälje. Förutom ansiktsmask och gurkskivor på ögonen samt fruktsallad och avslappningsmusik skulle vi färga fransar och bryn på varandra.
Det är dumt att använda svart färg på brynen...
I alla fall i tio minuter.
Åkte till Paris med två kolsvarta skogssniglar ovanför ögonen.

Micke gjorde stora ögon och försökte hålla sig för skratt.
Jag låtsades som om det regnade.)

När jag kom hem funkade internet och wi-fi igen, precis som det var utlovat! 

På fredag ska det bli 30 grader enligt väderleksrapporten, då kan jag gå där på stranden, bakom mina solglasögon och vara mig själv.
Vifta med mina svarta fransar och höja ett och annat brunt ögonbryn åt de underliga varelser som spolats upp ur havet...

Med stråhatt på huvudet och sjal runt halsen kommer jag känna mig som en Star.
A beach Star...

No Worries/Titti

...96; Captain, my captain...

...som sagt...man kunde bungyjumpa från Auckland Bridge.
Hade det bara varit öppet så vet`e sjutton om vi inte gripit tillfället i flykten och idkat lite fritt fall... Eller inte!
 
Nere vid kajkanten stannade maken till vid en av de tusentals segelbåtarna.
"Kolla, det där är en Americas Cup båt!"
"Ehh, jaha?"
Svarade hans fru, som innan hon träffade Mr Spirit endast hade erfarenhet av två kortare seglatser samt ett antal partykryssningar med Stena Line; Göteborg-Fredrikshavn...
Maken, som i princip är född och uppvuxen på såväl segel- som motorbåt tyckte nog att jag lät landkrabbe-aktigt oimponerad.
Nu äger vi visserligen en motorbåt sedan ett antal år tillbaks och har haft många härliga dagar till sjöss med henne, hon har dock stått på land sedan slutet av säsongen 2010, på grund av flytt till Indien...
Så de senaste 4 åren har det endast blivit några kortare skärgårdsturer med goda vänner. I deras fina motorbåt.
 
Det jag inte gillar med segelbåt är precis det som gör varje seglarentusiast riktigt lycklig.
Alltså när segel och mast befinner sig i horisontellt läge med vattenytan och hela f-nskapet hotar att trilla omkull.
Slagsida de Luxe.
 
Här kunde man nu, till det facila priset av 160 dollar per näsa, få chans att agera matros i två timmar, och skåda döden i vitögat...
 
 
Försökte övertala Micke att köpa in sig på en seglats.
Förstod efter en stund att enda chansen att få honom till denna upplevelse var om jag plötsligt bestämde mig för att min högsta önskan här och nu var att segla en America´s Cup båt...
Delad glädje är ju dubbel glädje, heter det ...
 
Fyra salta sailors och tjugofem gastar; turister. skepp o´hoj!
Inte vilka gastar som helst, även om dom gjorde skäl för benämningen...
Amerikaner, såklart!
Inte samma gäng som på bussresan i Wellington, det hade bara varit för mycket, fast dom här lät ungefär lika mycket...
Jösses vad dom kan tjoa och skräna i Amerika`t!
 
Hur var det då?
Jo, alltså; det skulle vevas på olika vevar, dras i olika tampar och styras med stora ratten... Storsegel och genua.
(Förhoppningsvis använder jag rätt termer...)
 
 
Jag ägnade mig dock åt att dokumentera äventyret. Samt åt att hålla mig fast med händerna och spjärna emot med fötterna!
För lutade, det gjorde det!
Till och med så att Captain Sahlberg vid något tillfälle utbrast " Åh, jäklars..!"
 
 
 
Det var en häftig upplevelse, och två timmar försvann i ett nafs!
Med bredbent gång och saltstänk i de svenska kalufserna mönstrade vi av och satte ny kurs; mot närmsta vattenhål!
En seglats-öl, ja tack!
Jag för att fira att jag överlevt; mitt enda bestående men var lite lomhördhet av amerikanskt ursprung; dra på trissor och kölhala mig baklänges vad de kan tjoa!
Micke för att fira en häftig upplevelse som inkluderade såväl vevande som styrande!
 
Vi höll oss på landbacken resten av lördagskvällen. Trillade in på en irländsk pub med god öl och en duktig trubadur-duo.
Där satt vi stadigt och säkert och drog sjörövarhistorier för varandra...
Min kapten och jag!
 
No worries/Titti
 
Visa fler inlägg