...287; Resan hem...

Tisdagen, och allra sista dagen i Landet Långt Bort, försvann i ett huj!
Micke lämnade tillbaks bilen, vi packade...och packade om...
Alla dom där flaskorna med vin, inköpta under olika besök i vindistrikten Barossa Valley, Adelaide Hills och McLaren Vale, som vi helt enkelt inte hunnit dricka upp ville vi ju naturligtvis ha med hem till Svedala.
För att få plats med dom i våra redan knökfulla väskor var det läge med en omprioritering...
Ett par kassa jeans, inköpta för inga pengar alls på lågpriskedjan K-Mart, sorterades bort. Likaså några par ballerinaskor av icke förnämlig kvalité samt ett gäng klädesplagg som ändå sjöng på sista versen och, voilá, 10 flaskor vin rullades in i tröjor och fördelades på de 7 resväskorna.
 
Sista middagen intogs på "Gaucho´s", en fin-fin argentinsk restaurang på Gouger Street alldeles nära Adelaide´s stora och förnämliga saluhall; Central Market.
Bra avslutning, speciellt med tanke på att det var den första restaurangen jag var på vid mitt premiär-besök i Adelaide; när vi bodde i Indien och 2012 åkte på 3 veckors jul- och nyårs semester till just Australien, och föga anade att vi två år senare skulle bo i Landet Långt Bort, och just i Adelaide.
Kul att avsluta där man började; cirkeln var sluten... och maten och vinet smakade finemang!
På onsdagsmorgonen packade vi in oss, och allt bagage, i en stor-taxi och for så till Adelaide Airport. Resan hem gick, av olika randiga och rutiga skäl, via Singapore istället för den betydligt snabbare vägen via Dubai.
Bye, bye Straya! Hello Sweden, here we come!!!
Ett drygt 8 timmar långt stop i Singapore gjorde att vi hann med en taxiresa in till stan; allt bagage var incheckat hela vägen så vi behövde bara släpa på våra handbagage, och ännu ett besök på anrika Raffles Hotel (vi var i Singapore på semester, från Delhi, i augusti 2011) med dess berömda Long Bar och drinken Singapore Sling...
This is my cup of tea; sobert men inte vräkigt, lyxigt men inte skrytigt samt en doft av en svunnen era och kolonial elegans i all sin enkelhet!
För att slippa besök av fåglar och deras olika efterlämningar i form av fjädrar och fågelskit, är nästan hela Raffles inslaget i nät. Inget som stör över huvud taget, förutom när man vill ta vissa kort förstås... Men man får ta det onda med det goda!
Storyn bakom Singapore Sling; Raffles var samlinsplats för den tidens överklass, i första hand de brittiska kolonisatörerna. Dessa gentlemen drack sin malariaprofylax i form av Gin&Tonic, eller kanske en whiskey, efter dagens koloniala slit och släp medan det ansågs högst ofint och rent av chockerande ifall en lady av klass och börd skulle sippa på något annat än fruktjuice eller kanske ett glas is-thé..
Bartendern Ngam Tong Boon led av att se damer i sådan nöd, ty även de hade kanske haft en dag fylld med kolonialt slit & släp; läxat upp maider och nannys samt deltagit i ett eller annat välgörenhetsevenemang som sugit musten ur dem...
A drink in disguise; fruktjuice bara till utseendet...Singapore Sling!
Drinken är inget jag rekommenderar såvida man inte är överförtjust i sötsliskigheter, men det är nästan ett helgerån att besöka Long Bar utan att beställa och pröva, åtminstone 1 Sling...
Vid vårt besök på detta etablissemang i augusti 2011 drack vi varsin och tyckte inte de var goda. Denna gången provade vi varianterna Singapore Spring respektive Singapore Summer och konstaterade att även dessa fruktjuicer var oerhört sliskiga; stackars de fina brittiska damerna som var tvungna att genomlida detta dag ut och dag in, när det finns svalt vitt vin och krispiga G&T´s med viss beska och bett i!
 
I säckvävspåsen är det jordnötter med skal på och dessa, skalen alltså, förväntas man helt sonika fösa ner på golvet; allt i tidsenlig anda ty anno dazumal sopades dessa strax upp av tjänare och passopper som diskret såg till att ladysarna och gentlemännen kunde leva i högönsklig välmåga utan att behöva bekymra sig om sådana trivialiteter... det var tider det...eller inte...
Ungefär mitt i natten skulle vår flight mot Helsingfors lyfta, då var vi rejält trötta och önskade inget högre än att få gå ombord och sooooova så många som möjligt av de drygt 11 timmar flygningen skulle ta...
När vi stod vid gaten annonserade dom ut att planet var försenat på grund av vissa tekniska problem.
Inget eder något flygrädda luxurywife tyckte om att höra kan jag tala om!
När jag tittade ut genom de stora glasväggarna såg jag en brandbil komma åkandes i full careta och ut hoppade räddningstjänstpersonal i silverfärgade dräkter, med brandslangar och skumsläckare i högsta hugg!
 
"Ehhh, excuse me; what´s going on, what´s wrong?"
"No problem, maa´m; just a leak so they are re-fueling the aircraft, no problem."
 
Två brandbilar till dök upp, med blåljus som så vackert speglades i den regn- och bränslevåta asfalten...
Alltså...en läcka, vadå, hål i bränsletanken då eller? Hål i planet?!
Så mitt över någonstans, i kolsvarta natten, på 10 000 meters höjd skulle även det nypåfyllda bränslet kanske ha läckt ut och tagit slut...then what?
Min magkänsla sa; högt och tydligt, "gå inte på det planet; detta kommer inte sluta väl!"
Plötsligt kom en skylift och stora bagage-luckan öppnades och två resväskor plockades ut och forslades iväg...
"Ehhh, excuse me; why are they taking out those suitcases?"
"No problem maa´m, just two passengers not flying with us tonight, no problem."
 
Detta kändes på intet sätt bra!
Vad visste dessa två personer som inte jag fått reda på?
 
Jag stirrade stint in i cockpit och såg piloten och andrestyrman gå igenom sina checklistor och dom såg rätt coola och oberörda ut.
Ett stycke svensk luxurywife av bästa kvalisort började lugna ner sig lite grann...
Ända tills en man i ilsket röd säkerhetsväst klev in till dom, pratade en lång stund och skakade sedan länge och väl hand med dessa två som strax skulle ha mitt liv i sina händer...
"Tack för den här tiden, det har varit trevligt att fått lära känna er lite grann. Lycka till på sista flighten. Låt oss be en bön tillsammans..." 
Ja, ungefär så inbillade sig min trötta och uppskrämda hjärna att samtalet föregick handskakningen...
Åh, Herre Gud, jag kommer aldrig komma levandes hem, det här blir det sista jag gör i detta livet...
 
Drygt en och en halv timme försenade klev jag ändå ombord, mot bättre vetande och tvärtemot min magkänsla, tackade nej till mat, tackade ja till ett glas med alkoholhaltigt innehåll och....somnade. Sov som en stock nästan hela vägen, vaknade i tid till frukost och landningen i ett soligt Helsingfors.
Vi hade missat vår anslutning till Stockholm men bivit ombokade en timme senare och tjipp-tjopp landade vi i kära gamla Svedala som dagen till ära bjöd på snöblandat regn, dimma och cirka 4 plusgrader...
...men vad gjorde väl det?
Vi var ju... HEMMA!!!
Livs levande dessutom och inte ens en enda borttappad väska!
Tiddelipom & Tiddelipej!
 
No Worries/Titti
 
 
 

...286; Adelaide Hills och näst sista dagen...

Vår sista måndag, och nästsista dag överhuvudtaget, i Australien bjöd även den på ett fantastiskt vackert och färgsprakande höstväder.
Dessutom var det Anzac Day och därmed allmän helgdag, så ledigt för både herr och fru Sahlberg!
(Anzac Day har jag skrivit om förut; för precis 1 år sedan av uppenbara skäl. Man hedrar alla de australiensare och nya zeeländare som kämpat och kämpar mot krig och för fred i världen, med minneshögtider, kransnedläggningar och parader).
Bilen skulle återlämnas på tisdagen så det här var vår sista chans till bilburen utflykt och vi valde då att åka upp och runt omkring i Adelaide Hills; de kullar som omger Adelaide på tre håll.
När man väl kommit upp i "The Hills" så finns det nästan inte en meter väg som är rak...
Behöver man öva kurvkörning så har man verkligen prickat rätt!
 Fantastiskt färgspel... 
Den enda nackdelen är att det i princip är omöjligt att stanna för att fotografera när man får syn på något man vill föreviga... Därför är de flesta foton tagna "on the move"; fångade i flykten... och blev ibland lite suddiga samt fick en och annan piffig reflex från bilens rutor.
Only in Australia; koala-skyltar! 
Druvorna är skördade för länge sedan... vinstockarna vilar i väntan på vår.
 Efter några timmars bilkörning inklusive fikastopp i lilla samhället Loberthal närmade vi oss slätten och Adelaide igen. 
CBD; Central Business District, och självaste citykärnan syns till vänster i bild. Förutom dess högresta byggnader består staden mest utav villkvarter... De lägenhetskomplex vi sett kan nästan räknas på ena handens fingrar...
Ovanligt för att vara i en miljonstad...men det är väldigt mycket småstadskänsla  över Adelaide.
 Där bakom...bara hav!
Känns konstigt att sitta och skriva om det som hände för drygt 3 veckor sedan, för så länge har vi nu hunnit vara tillbaka i Sverige... 
Men jag vill ju få med allting och inte lämna något oavslutat, det här är ju mitt alldeles egna dokument över våra år som utlandssvenskar, en sorts dagbok om livet i den overkliga verkligheten.
Alldeles snart slut på den här bloggen, bara självaste hemresan kvar och kanske ett inlägg om hur det hittills har känts att vara tillbaka i den verkliga verkligheten.
 
Innan vi flyttade ut, i december 2010, var vi på en 2-dagars kulturkurs som av naturliga skäl mest handlade om Indien eftersom dit var dit vi styrde kosan först och bodde under våra 3,5 första år utomlands; slutklämmen på kursen handlade om när det var dags att flytta hem igen efter ett antal år som expatriater.
Hemkomsten som för vissa i stället kunde bli en hemsk-konst..
Förtjänar ett alldeles eget inlägg... ;-)!
 
No Worries/Titti
 
 
0 kommentarer
publicerat i Allmänt, Livet, Personligt, Resor;
Taggar: Adelaide Hills, Australien vardag, Blogg Adelaide, Blogg Australien, Expat Blogg, blogg expatlife, expat australien, vardagsliv i Australien

...285; Ciao Adelaide...

Väder och klimat i South Australia sägs likna det runt medelhavet.
På vår sista söndagspromenad fick vi verkligen bevis på att det stämmer.
Förutom dignande citron- och apelsinträd, som gjorde mig alldeles knollrig av lycka, så blev mötet i parken det som verkligen satte pricken över i:et...
I godan ro spankulerade vi genom Victoria Park, njöt av det vackra höstvädret och plötsligt var vi verkligen i medelhavsregionen!
För vad skådade mitt norra öga...?
Kunde det vara möjligt?
Stege lutad mot träd, presenning på marken, karaktäristisk form på både blad och...
Jo men visst; en olivlund! 
Hur som haver; Adelaide goes Toscana!
Bara så där, mitt en innerstadspark. I Landet Långt Bort...
Och skörden i full gång!
Hela bilden, och känslan, blev komplett när en liten, alldeles tvättäkta, italiensk farbror plötsligt dök upp!
Han klättrade så raskt uppför stegen och med sin skörde-pinne började han ruska ner oliver så att det stod härliga till...
En liten pratstund fick vi oss, på en blandning av engelska och italienska....
Bland annat berättade han att han emigrerade till Australien för femtio år sedan och kände sig lika mycket som en aussie som en italiano... Oliverna blev antingen inlagda eller pressade till olja och vi fick ett erbjudande som var oerhört svårt att motstå; stort krus med inlagda godingar... men i våra 7 fullpackade resväskor så fanns det inte plats för en endaste lite olivkärna... Tyvärr!
Ciao e buon viaggio! Farbror Giovanni vinkade hejdå och önskade oss en trevlig resa...
Hejdå sa vi till honom, och önskade en god skörd, innan vi gick vidare på vår medelhavspromenad...
 
En sådan ljuvlig sista söndag vi fick i Adelaide!
Ner i minnesburken - för resten av livet!
Ciao Adelaide.
 
No Worries/Titti
Visa fler inlägg