...214; Märkt, för livet...
Har ju tänkt på det. under flera års tid faktiskt. Funderat. Nästan bestämt mig. Börjat tveka.
Fram och tillbaks har beslutsamhet och ambivalens slingrat sig. Trasslat in sig i varandra såsom bara visshet och ovisshet kan göra...
Var? Vad?
"Det är dax nu..." stod det på födelsedagskortet från döttrarna och deras repspektive.
"Giltig för en gadd-jävel hos Martin på Tattoo Saloon"
Ja, men då så!
Plötsligt visste jag!
Visste precis var och vad.
Var, skall villigt erkännas, var något mer glasklart än vad. Men efter lite funderande, förkastande och fastställande lättade dimman även på "vad"-fronten...
Höger underarm. (Fast det ser ut som vänster, men det beror på att jag, av någon underlig anledning, fotade mot spegeln...)
Ingen trollslända. Inte heller någon uggla, mandala, snäcka eller koala.
Bokstäver; det är min melodi!
Var osäkert om jag skulle hinna "gadda" mig innan återresan till Australien; Martin är efterfrågad och därmed oftast fullbokad.
Eftersom Filifjonkan är både kompis med och trogen kund hos Herr Tatuerare så gick det hela att lösa; dessutom är det "drop-in" på fredagar. Så vi "droppade in" på bestämd tid i fredags; Filifjonkan och Jubiluttan.
Martin lyssnade in, tog en snabb titt på min kladd och efter en halvtimme hade han en skiss färdig.
Kunde inte gjort den bättre själv!
Såväl bildligt som bokstavligt talat.
Upp i stolen, nu kör vi!
Det tvättades och spritades som inför värsta operationen. Enligt konstens alla regler och helt i linje med socialstyrelsens föreskrifter.
Man gör som en "gnuggis" först; det är den som sedan fylls med bläck..
Gjorde det ont då?
Sticker inte under stol med att jag var lite orolig för just det; att frivilligt utsätta sig för smärta är i min värld både onödigt och ...ja onödigt helt enkelt!
Svaret är: nej, faktiskt inte. mer som en "burrande" känsla i skinnet.
Fast skall jag vara riktigt ärlig, och det ska jag ju, så sved det ganska ordentligt några gånger; tror det var närmast handleden. Dock ingen ihållande sveda; gick över så fort nålen gjort det den skulle.
Done!
Fason efter person.
I stället för symboler som jag tycker kännetecknar min co-pilot, Loppan och Filifjonkan så får typsnitten/fonterna tala sitt tydliga språk.. Att texten inunder är i gammal hederlig tattoo-stil tackar jag Martin för. Passar perfekt!
Men hur tänkte jag? Tänkte jag? Så stort? Hela underarmen? Omöjligt att dölja utan att bära långärmat!? Skall makens namn verkligen stå med? Tänk om ni skiljer er!?
Ovanstående reaktioner har jag alltså INTE fått; tack för det!
Att det tänks och tycks är jag dock fullständigt övertygad om.
Vad folk tänker och tycker bryr jag mig däremot inte nämnvärt om.
Jag är stor flicka nu. Jag vet att den är permanent.
Jag behöver absolut ingen tatuering på min kropp för att veta att min man och mina döttrar är mitt allt.
Men jag vill ha en; svart på vitt och for ever.
En person skrev, som en kommentar till min "tack för alla gratulationer"-status, på ansiktsboken att hen tyckte det var ett fint tack, var glad att jag haft en sådan fantastisk dag men att det är tantvarning på tatuering...
Först blev jag irriterad, sedan tyckte jag det var en komplett onödig kommentar i sammanhanget och därefter skrev jag mitt svar...
...som gick ut på att det, enligt min världsbild och verklighetsuppfattning, är tantvarning på att tycka att tatuering är tantvarning.
Touché - tycker i alla fall jag...
Så klart avslutade jag med en glad emoji, samt en slängpuss!
En sak är säker; detta måste vara Universums mest omhuldade och välskötta gaddning.
Som den tussningsexpert jag är!
Det är plastfolie på nätterna, det smörjs med specialkräm; av enbart naturliga oljor, minst fem gånger om dagen, det har badats i skärgården med högerarmen i vädret, solens strålar har stoppats av en gaslinda...
Jag är märkt, för livet.
As happy as can be!
No Worries/"Tant" Titti
Tack för den härligt, braiga , roliga bloggen. Nu fattar jag. Cool 50 åring du. Har varit så kul, trevligt att varit i Norrtälje, på akuten, kräftskiva, stället, och fått umgås med dig. Kram