...287; Resan hem...
Tisdagen, och allra sista dagen i Landet Långt Bort, försvann i ett huj!
Micke lämnade tillbaks bilen, vi packade...och packade om...
Alla dom där flaskorna med vin, inköpta under olika besök i vindistrikten Barossa Valley, Adelaide Hills och McLaren Vale, som vi helt enkelt inte hunnit dricka upp ville vi ju naturligtvis ha med hem till Svedala.
För att få plats med dom i våra redan knökfulla väskor var det läge med en omprioritering...
Ett par kassa jeans, inköpta för inga pengar alls på lågpriskedjan K-Mart, sorterades bort. Likaså några par ballerinaskor av icke förnämlig kvalité samt ett gäng klädesplagg som ändå sjöng på sista versen och, voilá, 10 flaskor vin rullades in i tröjor och fördelades på de 7 resväskorna.
Sista middagen intogs på "Gaucho´s", en fin-fin argentinsk restaurang på Gouger Street alldeles nära Adelaide´s stora och förnämliga saluhall; Central Market.
Bra avslutning, speciellt med tanke på att det var den första restaurangen jag var på vid mitt premiär-besök i Adelaide; när vi bodde i Indien och 2012 åkte på 3 veckors jul- och nyårs semester till just Australien, och föga anade att vi två år senare skulle bo i Landet Långt Bort, och just i Adelaide.
Kul att avsluta där man började; cirkeln var sluten... och maten och vinet smakade finemang!
På onsdagsmorgonen packade vi in oss, och allt bagage, i en stor-taxi och for så till Adelaide Airport. Resan hem gick, av olika randiga och rutiga skäl, via Singapore istället för den betydligt snabbare vägen via Dubai.
Bye, bye Straya! Hello Sweden, here we come!!!
Ett drygt 8 timmar långt stop i Singapore gjorde att vi hann med en taxiresa in till stan; allt bagage var incheckat hela vägen så vi behövde bara släpa på våra handbagage, och ännu ett besök på anrika Raffles Hotel (vi var i Singapore på semester, från Delhi, i augusti 2011) med dess berömda Long Bar och drinken Singapore Sling...
This is my cup of tea; sobert men inte vräkigt, lyxigt men inte skrytigt samt en doft av en svunnen era och kolonial elegans i all sin enkelhet!
För att slippa besök av fåglar och deras olika efterlämningar i form av fjädrar och fågelskit, är nästan hela Raffles inslaget i nät. Inget som stör över huvud taget, förutom när man vill ta vissa kort förstås... Men man får ta det onda med det goda!
Storyn bakom Singapore Sling; Raffles var samlinsplats för den tidens överklass, i första hand de brittiska kolonisatörerna. Dessa gentlemen drack sin malariaprofylax i form av Gin&Tonic, eller kanske en whiskey, efter dagens koloniala slit och släp medan det ansågs högst ofint och rent av chockerande ifall en lady av klass och börd skulle sippa på något annat än fruktjuice eller kanske ett glas is-thé..
Bartendern Ngam Tong Boon led av att se damer i sådan nöd, ty även de hade kanske haft en dag fylld med kolonialt slit & släp; läxat upp maider och nannys samt deltagit i ett eller annat välgörenhetsevenemang som sugit musten ur dem...
A drink in disguise; fruktjuice bara till utseendet...Singapore Sling!
Drinken är inget jag rekommenderar såvida man inte är överförtjust i sötsliskigheter, men det är nästan ett helgerån att besöka Long Bar utan att beställa och pröva, åtminstone 1 Sling...
Vid vårt besök på detta etablissemang i augusti 2011 drack vi varsin och tyckte inte de var goda. Denna gången provade vi varianterna Singapore Spring respektive Singapore Summer och konstaterade att även dessa fruktjuicer var oerhört sliskiga; stackars de fina brittiska damerna som var tvungna att genomlida detta dag ut och dag in, när det finns svalt vitt vin och krispiga G&T´s med viss beska och bett i!
I säckvävspåsen är det jordnötter med skal på och dessa, skalen alltså, förväntas man helt sonika fösa ner på golvet; allt i tidsenlig anda ty anno dazumal sopades dessa strax upp av tjänare och passopper som diskret såg till att ladysarna och gentlemännen kunde leva i högönsklig välmåga utan att behöva bekymra sig om sådana trivialiteter... det var tider det...eller inte...
Ungefär mitt i natten skulle vår flight mot Helsingfors lyfta, då var vi rejält trötta och önskade inget högre än att få gå ombord och sooooova så många som möjligt av de drygt 11 timmar flygningen skulle ta...
När vi stod vid gaten annonserade dom ut att planet var försenat på grund av vissa tekniska problem.
Inget eder något flygrädda luxurywife tyckte om att höra kan jag tala om!
När jag tittade ut genom de stora glasväggarna såg jag en brandbil komma åkandes i full careta och ut hoppade räddningstjänstpersonal i silverfärgade dräkter, med brandslangar och skumsläckare i högsta hugg!
"Ehhh, excuse me; what´s going on, what´s wrong?"
"No problem, maa´m; just a leak so they are re-fueling the aircraft, no problem."
Två brandbilar till dök upp, med blåljus som så vackert speglades i den regn- och bränslevåta asfalten...
Alltså...en läcka, vadå, hål i bränsletanken då eller? Hål i planet?!
Så mitt över någonstans, i kolsvarta natten, på 10 000 meters höjd skulle även det nypåfyllda bränslet kanske ha läckt ut och tagit slut...then what?
Min magkänsla sa; högt och tydligt, "gå inte på det planet; detta kommer inte sluta väl!"
Plötsligt kom en skylift och stora bagage-luckan öppnades och två resväskor plockades ut och forslades iväg...
"Ehhh, excuse me; why are they taking out those suitcases?"
"No problem maa´m, just two passengers not flying with us tonight, no problem."
Detta kändes på intet sätt bra!
Vad visste dessa två personer som inte jag fått reda på?
Jag stirrade stint in i cockpit och såg piloten och andrestyrman gå igenom sina checklistor och dom såg rätt coola och oberörda ut.
Ett stycke svensk luxurywife av bästa kvalisort började lugna ner sig lite grann...
Ända tills en man i ilsket röd säkerhetsväst klev in till dom, pratade en lång stund och skakade sedan länge och väl hand med dessa två som strax skulle ha mitt liv i sina händer...
"Tack för den här tiden, det har varit trevligt att fått lära känna er lite grann. Lycka till på sista flighten. Låt oss be en bön tillsammans..."
Ja, ungefär så inbillade sig min trötta och uppskrämda hjärna att samtalet föregick handskakningen...
Åh, Herre Gud, jag kommer aldrig komma levandes hem, det här blir det sista jag gör i detta livet...
Drygt en och en halv timme försenade klev jag ändå ombord, mot bättre vetande och tvärtemot min magkänsla, tackade nej till mat, tackade ja till ett glas med alkoholhaltigt innehåll och....somnade. Sov som en stock nästan hela vägen, vaknade i tid till frukost och landningen i ett soligt Helsingfors.
Vi hade missat vår anslutning till Stockholm men bivit ombokade en timme senare och tjipp-tjopp landade vi i kära gamla Svedala som dagen till ära bjöd på snöblandat regn, dimma och cirka 4 plusgrader...
...men vad gjorde väl det?
Vi var ju... HEMMA!!!
Livs levande dessutom och inte ens en enda borttappad väska!
Tiddelipom & Tiddelipej!
No Worries/Titti
Hej!
Jag har följt era äventyr här på bloggen sedan ni bodde i Indien. Fast det måste erkännas - jag har varit dålig på att kommentera. Ville i alla fall tacka för den här tiden och att man har fått vara med. Det har varit en intressant resa för mig med! Så intressant att läsa hur det är att som svensk bo i ett annat land, speciellt när det var så annorlunda som i Indien. :)
Hoppas att det känns skönt att ha kommit hem till Svedala igen!
Kram
Lotta