...98; bad...
Eftersom hon är min väldigt svenska mammas syster så är hon ju inte kanadensiska på riktigt, bara så gott som eftersom hon bott i Kanada nästan så länge jag kan minnas...
Hur som haver; svaret på frågan är nej, inte ännu.
Är visserligen i vattenbrynet och sprätter omkring lite nu och då, men har blivit max till knähöjd..
Ljummet till halva vaden och därefter betydligt svalare.
Dessutom tycker jag att det är så många märkliga, och färggranna, 'slem-varelser' som bor därute, i det blå..
Tills idag.
När jag hade gått drygt en halvtimme, åt vänster; långt förbi vågbrytaren började lunch-hungern gnaga i min kropp och jag vände om.
Tidvattnet var på väg ut, men ännu var det inte vattenfritt ända ut till stenpiren.
Precis i änden av stenbumlingarna såg jag några som inte bekymrade sig nämnvärt om grön-, orange- eller vinrödpricka och fläckiga dallringar havsvarelser...
Tre sälar som lekte och plaskade av hjärtans lust!
Jag ville naturligtvis ha bättre kort. Närmre.
Var ganska övertygad om att de inte tänkte komma till mig, så det var bara till att placera flip-flopsen (och den lilla plastpåsen med snäckor...) på sanden och vada ut...
Dom var berget och jag Muhammed...
Närmre och närmre...steg för steg...
Till slut var jag i upp till mitten av låren.
Jeansshortsen slutade någonstans där, men lite till!
Solhatten blåste av och guppade sakta iväg, jag var kanske 3 meter ifrån Sigge Säl. Han brydde sig inte ett dugg om den tvåbenta varelsen som närmade sig.
Fantastiskt att de är på så grunt vatten, och inte störs det allra minsta!
Så, Moster Sonja; nästan har jag badat. Visserligen väldigt påklätt och sedesamt, men det tar sig. Det tar sig!
Hiva dit några delfiner och inget skulle hindra mig från att komma 'up close'.
Varken shorts eller ivägblåst solhatt!
Hur det gick med hatten?
Den fiskade jag upp, nytvättad!
No Worries/Titti
Det är så otroligt att dom inte blir rädda när du kommer, precis som Pelikanen, bara står där. Du har fått nya kompisar hihi
Kram Yvonné