...278; Alice Springs, Kata Tjuta & Uluru, del 1...
Om jag inte missminner mig skrev jag i förra inlägget att vi skulle åka på "glamping", d v s camping med en touch av glamour...
Var jag hade fått det ifrån vete bara gudarna och jag tar härmed tillbaks varenda bokstav!
Det vi varit iväg på måste varit den mest oglamorösa outback-camping som någonsin anordnats.
Men oj vad jag är glad för det, för fy fabian vad häftigt, coolt, svettigt, dammigt, smutsigt, ansträngande och fantastiskt hela äventyret har varit!
The Real Thing!
Håll i hatten för jag har ännu inte lärt mig att göra en bra historia kort...
Landade in i Alice Springs i onsdags eftermiddag efter en 2 timmars flight från Adelaide och ägnade en god stund åt att handla kläder och toalettartiklar åt Micke för hans väska var inte med på planet...
Den skulle anlända nästa förmiddag men då skulle vi ju befinna oss ute i bushen. Som tur var hade han jackan i handbagaget och sina ingådda vandrarkängor på fötterna...
Vi bodde på motell "Diplomat" som ligger centralt i den lilla staden mitt i ingenstans, där cirka 27 000 månniskor har sitt liv och leverne; bland annat RFDS - Royal Flying Doctor Service.
Ni kommer väl ihåg TV-serien; dramadokumentären, jag tyckte den var både bra, fascinerande och spännande!
Vi gick och anmälde oss på arrangörernas kontor, skrev under några ansvarsbefriande papper och fick lite information sådär i största allmänhet...
Bland annat fick vi reda på att upphämtning skulle ske vid motellet nästa morgon.
05.15...vilket vi väl kanske inte riktigt hade räknat med... men morgonstund har ju guld i mund. Typ.
Gruppen bestod av 21 personer från Kina, Taiwan, Hong Kong, USA, Belgien, Australien, UK och Sverige samt vår chaufför/guide/kock Mark - född och uppvuxen i The Outback.
Det hela började med att vi, efter att precis ha kommit ut ur stan, fick vända om för att den något äldre damen, söta miss Cho från Hong Kong, hade glömt sin mobiltelefon på sitt hotellrum.
Eller tappat den någonstans för hon återkom till bussen i oförrättat ärende... Stackar´n, trist start för henne!
Denna första dag skulle vi besöka Kings Canyon för lite vandring men först blev det ett kort toalett-och-sträcka-på-benen-och-tanka-bussen-stopp vid Mount Ebenezer Roadhouse som låg några timmars bussresa från Alice Springs, vid en väg och för övrigt ungefär...ingenting. Så där som det är om man befinner sig i The Outback.
Med trettio grader i skuggan och grym träningsvärk (efter ogräsrensning) i benen bestämde jag mig för att inte hänga med uppför "Heart-attack hill" och gå längst uppe på krönet runt Kings Canyon utan ta den lättare, men lika varma, promenaden in i ravinen i stället. Vinkade av de som stretade på uppåt, bl a Micke, och så gick vi några stycken på ravin-promenix i stället. Sista kvinna uppför berget var Miss Cho, utan sin mobil men med ett gott humör.
När vi alla var återsamlade så var vi inte riktigt det...
Var fanns Miss Cho? Ingen som visste; jag och några med mig hade ju sett henne kliva uppför berget om än något på efterkälken men den gruppen hade inte sett till henne under hela krönet-vandringen...och vi ravin-promenerare hade inte heller sett röken av damen från Hong Kong...
Efter en lång stunds väntan blev vi lite oroliga...Mark fick knata upp på berget igen och någon annan begav sig in i ravinen, där hon; tack och lov, återfanns vid både gott mod och god hälsa!
Hon hade tydligen ångrat sig och klättrat ner igen men vi som gått in i ravinen, stannat på utsiktsplatsen och sedan i sakta mak gått tillbaks hade inte sett henne; och någon annan väg fanns inte.
Nå väl, det hela slutade lyckligt men är och förblir ett mysterium.
Gjorde ytterligare ett stopp innan vi var framme vid vårt nattläger, närmare bestämt vid Curtin Springs Cattle Station som är en boskapsranch till ytan lika stor som hela London!
Hela London!!! Galet och ofattbart!
Dessutom fanns där toaletter; Mark upplyste oss om att det här var sista chansen till vattenklosett innan nästa dags förmiddag, så då passade vi på hela gänget! Möjlighet att införskaffa öl och vin fanns också, för förutom boskap så driver ägarfamiljen även enda puben/restaurangen/bensinstationen på mils avstånd, samt en camping.
Där skulle vi dock inte vi bo för vi skulle ju sova i bushen...
Innan vi kunde satte upp campen och äta middag vid lägerelden måste vi ju ha ved...
Bussen skumpade rakt ut i ingenstans och vi hjälptes alla åt att bryta pinnar, grenar och stockar från döda träd alltmedan skymningen föll och det lilla uns av glamourkänsla som möjligen fanns kvar försvann tillsammans med den nedåtgående australiska outback-solens sista strålar...
Våra swags, som är tunga canvas-säckar med en 2 cm tunn madrass i, fick lastas av transportkärrans tak, och hivas in i bussens mittgång, för där på taket skulle veden surras fast. I det stora byltet mellan buss och kärra fanns våra sovsäckar som stoppas in i swagen... blev rätt trångt i vår buss som för övrigt troligen byggdes någon gång 1962 och vars säten inte bytts sedan dess... just say´in!
Efter ytterligare en stunds åkande och skumpande på röd sandväg kom vi fram, då var det kolsvart ute och fick- och pannlampor åkte fram ur packningarna; lägerelden tändes och järngrytor ställdes på glöden, de ihoprullade swagsen placerades ut runt elden och vi njöt av Marks goda Chili con carne med grönsaksgryta och ris till. samt av lite nyinförskaffade drycker från Curtin Springs Cattle Station...
Så värda det efter promenader, krön-vandringar, Cho-letande, vedsamlande och 700 km´s bussåkande - det är sant; vi åkte 700 km denna första dag!
Innan alla rullade ut sina swags och förberedde sig på en natt under stjärnhimlen berättade Mark att nästa morgon var det "rise and shine" redan "stupid ´o ´clock"...
Vilket på outbackiska betydde ungefär 04.45... Zzzzzz...
Glamping-livet........
No Worries/Titti
Så underbart ni ser ut att ha det :D